Tycker ni att det börjar hetta till i SM-finalen mellan Skellefteå och Brynäs?
Det tycker i alla fall jag. I och med Skellefteås suddenseger i Gävle – på självaste gulddagen i går 
– så kunde man känna en kraftig tilt i detta flipperspel till guldfajt.
Och upp ur det krossade glaslocket på flipperspelet steg Bert Robertsson upp som Poseidon ur havet. Eller som Brynäsforwarden Daniel Widing uttryckte Robertssons uppenbarelse: som en speedad varg.
Brynäs hade fram tills i går levt i sin egen bubbla av självförtroende och god kamratskap. Det blir så när man vinner tajta matcher och rycker åt sig en-två-tre finalsegrar. Brynässpelarna kunde fram till dess att det sa kling och klang i Skellefteåmålvakten Joacim Erikssons målstolpar från Jakob Silfverbergs suddenpuckar nästan höra skratten och sorlet från guldbanketten i Gävlenatten.
Parallellt med Brynäs bubbla hade Skellefteå stängt in sig i en kokong av bitterhet och spända nävar och anleten. Men på den fjärde dagen av SM-finalen vändes oflyt till flax. Skellefteå jobbade hårdare än man kanske tidigare gjort i någon match i slutspelet och till sist betalade det sig. Två av SAIK:s bästa, Melker Karlsson och Oscar Lindberg, samspelade till 4-3-målet.
Bert Robertsson har börjat sno åt sig många rubriker och äntligen börjar den forne NHL-backen att få gehör för sin galenskap. Folk har upptäckt honom. Ungefär som man i NHL till slut lade märkte till den svärande och fräsande coachen vid namn John Tortorella.
Numera håller New York Rangers-coachen hov genom att såga, håna, och verbalt tortera sina med- och motmänniskor. Publiken älskar det. Reportrarna är livrädda. Ja, kanske inte krönikören Larry Brooks på New York Post, som ständigt råkar i luven med ”Torts”, eftersom de växt upp med rätt olika syn på sporten ishockey.
Att Bert Robertsson har en hängiven hållning till ishockeyn är något jag uppskattar. Proportionerna är kanske något skeva, men vad gör man inte i en SM-final när man märker att ingen tar en på allvar? När guldet glider en ur händerna?
Att han i sin iver att få utlopp för sina känslor har han pajat ett plexi i Läkerol Arena och uppträtt som en ”speedad varg” det kan säkert Brynäsforwarden Daniel Widing tåla.
Elitseriens slutspel är ändå långt mer städat rent sportsligt än det vi sett från NHL via direktsändningar och klipp på nätet. Tacklingarna mot huvudet är värre än tidigare. Våldet är råare, äckligare och nu verkar det till och med som den tidigare hyllade överstekonstapeln Brendan Shanahan helt tappat känslan för vad som är rätt och fel, vad som behöver vara en avstängning och vad som inte kan vara de mesiga 2 500 dollarna i böter för grejer som hade fått vår disciplinnämnd att ta fram storsläggan.
SM-finalen lever ett tag till och för oss som befinner oss i utkanten av karusellen är det rätt underbart att bara försöka klamra sig fast i fartvinden.
Men när man som trebarnspappa via mobiltelefonen slår en signal hem till familjen från någon av de två finalstäderna Gävle och Skellefteå och får veta att barnen inte sitter klistrade framför TV4, utan gör l-ä-x-o-r-n-a i stället.
Ja, då undrar man vad det är för fel på dagens ungdom…
Vad skulle Bert Robertsson säga?